torsdag 29 oktober 2009

Rörlighet och stabilitet

Rörlighet och stabilitet, är det motsägelser eller synonymer?

För att kunna utöva sin idrott, så även paddla kajak behövs stabilitet och rörlighet. Något som brukar uppstå hos de som bara håller på med sin specialidrott är att de förlorar rörlighet i vissa moment och det uppstår instabilitet vid andra rörelser. Vid paddling stelnar kanotisten gärna till i ett läge med framåtböjd bröstrygg och framskjutna axlar. Det sittande läget anpassar muskulaturen så höftböjarna blir svåra att räta ut vid stående.
Inom idrottsmedicinen arbetar man ofta med att korrigera dessa problem. Syftet/målet är att uppnå en normal rörlighet och grundstyrka som orkar stabilisera lederna inom det normala rörelseomfånget. Ett vanligt problem är att skuldergördel blir stel och smärtfull. Länken nedan visar ett bra sätt att jobba med rörelseomfånget i skuldergördeln. Det ser mycket lättare ut än vad det är.




Känslomässiga kanotister

Hur är det egentligen med personligheten hos kanotister? Vad är det för typ av människor som söker sig till att sitta i en liten sardinburk kallad kanot? Det jag kan tycka mig se är att det gärna söker sig ensamvargar och starka personligheter som vill gå sin egen väg. Den typiske lagsportaren brukar inte vara långvarig.

I en studie gjord 2004 kallad "Personality in high-risk sports athletes" jämnfördes högrisk sporter och lågrisksporter samt icke sportande. Till högrisksporter räknades bla forskanotister och till lågrisksporter slätvattenkanotister. Det användes en skala som kallas "the big five observer scale" där man ser på energy, acceptability, conscientiousness, emotional stability och openness. Vid vissa av testerna såg man signifikanta skillnader bla på emotional stability. De högsta resultaten låg hos högrisk idrottare. De kan bättre kontrollera sina känslor, de kan också bevara lugnet vid riskfyllda situationer och vid plötsliga förändringar. Lågrisk idrottare fick en lägre bedömning, men fortfarande hög. Skillnaden var dock signifikant. Vid tävlingar har lågriskidrottare behov av emontionell kontroll men de är mer känsliga för förändringar etc. Icke idrottare kan beskrivas som ostabila, otåliga, spända, ångestfyllda etc. De fick även den signifikant lägsta poängen.

Som kanotist får man väl själv bestämma på vilken nivå som passar bäst. Gillar man att ta risker eller inte. Det kan ju vara på gott och ont att kontrollera sina känslor. Inbundenhet är ju en risk, kan det vara samma som en ensamvarg? Den mest öppna vid undersökningen var lågriskidrottaren. Dimensionen Openness var alltså den omvända.

Undersökningen är intressant och jag tycker att den stämmer ganska väl med min uppfattning om folk. Nu ska jag bara ta reda på var jag själv befinner mig på skalan. Jag har funderingar på att surfa efter en färja i sundet, det borde ge svar.